Jenny Ljunggren, ledamot i styrelsen, besökte Kafountine  i september 2012. Här berättar hon om översvämningen på Satang Jabang.

I september reste jag för tredje gången till Senegal. Jag visste att det var lågsäsong och att det skulle regna en del, men hade nog inte riktigt insett mängden regn eller att det skulle vara så pass hett. När flyget landade i Dakar hade det stormat och regnat kvällen innan, så det var översvämning på flera håll och många hade fått lämna sina hem. Klimatet var väldigt fuktig och varmt, en minut efter att man duschat var man lika svettig igen.

När jag väl kom ner till Casamance möttes jag av en fantastisk grönska. Det röda dammet hade tvättats bort av regnet och allt som kunde blomma blommade.

Vägarna hade fler gropar än vanligt och bilarna körde i sicksack för att undvika de största dammarna. Vi lyckades nästan komma ända fram till vandrarhemmet Outaka, men 100 m därifrån körde bilen fast i en stor lerpöl och det var omöjligt att komma loss. Alla fick stiga ur och några lokala förmågor ryckte in för att putta på, till slut lyckades de.

Det hade inte regnat så mycket  på 60 år och det hade verkligen lämnat sina spår. En av mina vänner i Kafountine, Modou, brukar vintertid bo i ett tält vid stranden, där gick knappt att ta sig fram nu. Vattnet hade skapat ett floddelta från tältplatsen ner till havet och det var inte läge att sätta upp något tält. Nu hade det ändå torkat upp en del jämfört med någon månad tidigare, då det hade det funnits en hel sjö på stranden. Modou sade att han aldrig hade sett något liknande tidigare.

Självklart var jag väldigt nyfiken på hur Satang Jabang hade klarat denna blöta period. I augusti hade det regnat i stort sett varje dag och då är det inga små mängder som faller. För att ta sig från huvudvägen till skolan och undvika gyttja fick man skutta på små grästuvor och jordhögar. Rektor Ousmane Sonko tog oss med på en rundtur för att visa vad regnet åsamkat. Vid en första anblick tyckte jag inte att det såg så allvarligt ut, men när vi kom till batikateljén blev jag riktigt chockad. Man kunde tro att en monsun hade svept fram.   Ett stort träd hade ramlat och tagit ett plåttak med sig. Det låg grenar och löv överallt. (Efter Jennys hemresa fortsatte regnet och toaletterna måste rivas och byggas upp på nytt pga av alla sprickor. Batikateljén, sysalen och en del av muren måste repareras. Skolan öppnade den 5 november, 3 veckor försenat.)

Skolans trädgård var helt översvämmad. Den nya trädgården, som skolan börjat anlägga med hjälp av stödföreningen, visar sig kunna användas även med kraftigt regn. Den ligger på en höjd en bit utanför byn så vattnen rinner undan.  Regnet hade inte lämnat några spår efter sig där förutom en prunkande grönska.

Det kom en hel del regn även under mina tre veckor i Kafountine. i början varje dag, oftast i kombination med kraftig åska men sedan avtog det efter hand. Om man råkade vara på väg någonstans i samband med att himlen öppnade sig var det bara till att ta skydd under närmsta tak, oavsett om det var någons hem eller en liten butik. Om man hade tur stod en kanna attaya, dvs te, på elden och man kunde samtidigt passa på att höja blodsockret.

Sammanfattningsvis kan jag säga att det var väldigt intressant att uppleva landet under en period då det inte fanns så många turister på plats, naturen var otroligt vacker, men samtidigt jobbigt med den extrema hettan. Det var faktiskt skönt att komma och andas frisk höstluft.