Från Satang Jabang till Marocko – och tillbaka

”Varför jag jobbar i Marocko? För att tjäna pengar…så att jag kan förverkliga min dröm här hemma.” Binta Diaw fick sin diplom på skolan Satang Jabang för två år sedan, efter att ha gått kursen Modedesign och sömnad. Hon ville starta eget i sin hemby, Kafountine, där mormor och två småsyskon bor, men hade inte råd.

binta”När jag sa att jag skulle iväg blev mormor arg, hon tyckte jag svek,” berättar Binta, just nu hemma på ett kort besök – hennes första sedan hon började jobba som hembiträde och barnflicka hos en familj i den marockanska huvudstaden, Rabat, för 15 månader sedan. ”Men idag säger mormor att jag är familjens räddning, att jag är som hennes egen dotter.”

Bintas mamma är död och pappan är försvunnen sedan länge. Av hennes månadslön på 100 euros skickar hon hem 80 euros varje gång, och är därmed familjens huvudförsörjare. Men hur klarar du dig på 20 euro i månaden, och kan du sparar nåt, frågar vi förvånat, dvs jag och holländskan Tine Veldkamp (http://www.thecoalitionfactory.com/about_us/people). Tine, som är gift med en av skolans rektorer, Tanjo, och som var den främsta drivkraften i skolans tillkomst för 17 år sedan, jobbar frivilligt åt den holländska stiftelse som är Satang Jabangs huvudsponsor. Vi sitter och intervjuar Binta i Tanjos och Tines hus nära byns centrum, intill ett enormt träd där en jätteödla solar sig halvvägs uppför stammen och några röda småapor svingar sig omkring i topparna.

”Vi är aldrig ute, på dans eller nåt,” säger 24-åriga Binta. ”Det är lika bra för det går ändå inte, vi blir bara förolämpade av killarna. Även på stan. Sexuella trakasserier är förbjudna i Marocko, men vi kan inte anmäla nån eftersom dom är alltid flera stycken och man kan inte veta vad dom heter. Vi stannar inne.”

Binta är alltså inte ensam. Hon är en av fem f d elever från Satang Jabang som just nu jobbar i Marocko och som delar en liten lägenhet i Rabat för att ha råd att bo. Alla skickar hem pengar till sina familjer, säger hon. Och alla vill hem till Senegal när dom har sparat tillräckligt mycket uppe i Nordafrika.

Hur känns det att leva och bo så långt bort? Tjejerna utsätts för rasism i vardagen, menar Binta. ”Folk där är ju afrikaner precis som vi, egentligen, men dom kallar oss ’de svarta’ och tycker att dom är finare. Fast min familj är snäll, mamman låter mig designa lite kläder åt henne och hennes väninnor, och träna på att sy. Det är bra för det är det jag ska jobba med professionellt när jag kommer tillbaka hit. Det har varit min dröm hela tiden.”

Binta och de andra fyra har alltså blivit en del av den viktiga senegalesiska diasporan, dvs dom som arbetar utomlands och bidrar till sin familjs försörjning hemma – och därmed till ekonomin i ett fattigt land vars enda sociala skyddsnät är släkten. Det märks att Tanjo och Tine är stolta över Bintas mod och beslutsamhet. Det är just därför yrkesskolan skapades  i Kafountine 1996 – för att ge fattiga och outbildade unga kvinnor en ordentlig chans i livet.

Stephen Croall, januari 2013