Från Satang Jabang till Marocko – och tillbaka

”Varför jag jobbar i Marocko? För att tjäna pengar…så att jag kan förverkliga min dröm här hemma.” Binta Diaw fick sin diplom på skolan Satang Jabang för två år sedan, efter att ha gått kursen Modedesign och sömnad. Hon ville starta eget i sin hemby, Kafountine, där mormor och två småsyskon bor, men hade inte råd.

binta”När jag sa att jag skulle iväg blev mormor arg, hon tyckte jag svek,” berättar Binta, just nu hemma på ett kort besök – hennes första sedan hon började jobba som hembiträde och barnflicka hos en familj i den marockanska huvudstaden, Rabat, för 15 månader sedan. ”Men idag säger mormor att jag är familjens räddning, att jag är som hennes egen dotter.”

Bintas mamma är död och pappan är försvunnen sedan länge. Av hennes månadslön på 100 euro skickar hon hem 80 euro varje gång, och är därmed familjens huvudförsörjare. Vi undrar hur hon har råd med endast 20 euro kvar att leva på?

”Vi är aldrig ute, på dans eller nåt,” säger 24-åriga Binta. ”Det är lika bra för det går ändå inte, vi blir bara förolämpade av killarna. Även på stan. Sexuella trakasserier är förbjudna i Marocko, men vi kan inte anmäla nån eftersom dom är alltid flera stycken och man kan inte veta vad dom heter. Vi stannar inne.”

Binta är alltså inte ensam. Hon är en av fem f d elever från Satang Jabang som jobbar i Marocko och som delar en liten lägenhet i Rabat för att ha råd att bo. Alla skickar hem pengar till sina familjer, säger hon. Och alla vill hem till Senegal när dom har sparat tillräckligt mycket uppe i Nordafrika.

Hur känns det att leva och bo så långt bort? Tjejerna utsätts för rasism i vardagen, menar Binta. ”Folk där är ju afrikaner precis som vi, egentligen, men dom kallar oss ’de svarta’ och tycker att dom är finare. Fast min familj är snäll, mamman låter mig designa lite kläder åt henne och hennes väninnor, och träna på att sy. Det är bra för det är det jag ska jobba med professionellt när jag kommer tillbaka hit. Det har varit min dröm hela tiden.”

Binta och de andra fyra har alltså blivit en del av den viktiga senegalesiska diasporan, dvs dom som arbetar utomlands och bidrar till sin familjs försörjning hemma – och därmed till ekonomin i ett fattigt land vars enda sociala skyddsnät är släkten.

Stephen Croall, januari 2013