Skolans grundare om framtiden

Tine Veldkamp är från Holland. Hon kom till Kafountine 1995 för att stanna ett år och ville arbeta med något för byn. Efter möte med byhövding och byrådet, bestämdes att det behövdes en skola för kvinnor och flickor. Då hade många flickor lämnat Kafountine, hamnat i Dakar i prostitution och de var rädda för att alla kvinnor skulle försvinna. En yrkesskola för kvinnor hade för länge sen varit en fråga till regeringen från byrådet för att behålla flickor i den egna regionen och lära dem ett yrke. Hon började planer för skolan tillsammans med Tandjo Djiabang. De är idag gifta och Tandjo är fortfarande en av skolans tre rektorer.

– När vi startade hade vi inga pengar överhuvudtaget. Jag kom hit själv, utanfinansiering för något. Men innan jobbade jag på the Ministry of Housing and Environment i Holland. Jag skrev till mina kollegor att byns vilja var att starta en skola och då gav bostadsministern motsvarande3 milj cefa.. Det året skulle de inte skicka julkort till folk. Istället fick vi den summan. Då började vi med byggnaden där köket finns, berättar Tine.

 

Genast började produktionen för att sälja saker från skolan, och information  fortsatte att spridas om skolan i Holland. Efter det byggdes restaurangen och de andra byggnaderna.

Skolan verkar hysa många elever från olika håll?
– Skolan har blivit internationell nu, elever kommer ifrån Guinea och Gambia, och från avlägsna platser i Senegal. Vi skulle kunna ha fler studenter, men det blir stora problem med att hysa in dem. Om de inte har familjer i byn. Skolan har inte möjlighet att stå för boende under skoltiden.

Finns det liknande skolor i regionen?
– Nej, inte i regionen. Liknande skolor har heller inte den låga avgiften som vi har. Och inte heller de möjligheterna att arbeta med riktigt material som finns här. Man kan verkligen praktisera att göra riktiga batiktyger, laga riktig mat, trädgårdsskötsel.

Var kommer namnet Satang Djabang ifrån?
– Hon var en kvinnorättskämpe, en kvinna som levde i det här området två generationer sen. Vi träffade hennes barnbarn, berättar Tandjo Djiabang.

 

Inget stöd från regeringen- Tine var projektledare på skolan de första sju åren. Under den tiden försökte hon och Tandjo ansöka om statligt stöd ett flertal gånger. Sedan Tine slutat, har skolans ledning på tre personer, drivit frågan. Att ha tre olika expertiser var ett medvetet val.

– Vi är som ett team istället för att ha en rektor. Vi bollar problem och utvecklar det. Jag tror det är pga vårt delade ledarskap som skolan fortfarande går så bra, tycker Tandjo.

Hur är det med möjligheter till statligt ekonomiskt stöd?
– Skolan är erkänd som officiell utbildning av staten och vi hoppades att de åtminstone skulle stödja skolans läs-och skrivkurser för de elever som inte gått grundskolan. Men det gör de inte. Inspektörer kommer hit och erkänner nivån på examina på läs-och skrivkurser, men då måste skolan stå för reskostnaderna. Men vi måste ha bra relationer med utbildningsdepartementet så vi upprätthåller dem, men de ger oss ingenting. Alla säger att skolan är fantastisk och så viktig för regionen. Men vi får inte en enda CEFA, säger Tine.

Idag är skolan till 25 % självförsörjande. Man drar in pengar i butiken för kläder, tyger och marmelad och genom att servera lunch till turistgrupper. Juicebaren strax utanför skolan är en inkomstkälla och skolan ger tillgång till internet och kopiering för besökare. Dessutom organiseras soiréer för dans, att sälja saker, mat och dryck.

– Vi försöker fortfarande höja vår egen finansiering till skolan och vi ser över den lokala marknaden. All export till Europa som vi provat, till exempel till Världsbutiker, har inte funkat så bra. De vill ha ett speciellt utbud som alltid är samma. De vill kunna beställa likadana tyger och kläder. Men det funkar ju inte så med batik. Beställarna blir alltid besvikna eftersom varorna ser olika ut. Det är därför mer intressant att fokusera på den lokala marknaden.

– Det är en skola, inte en fabrik, vilket inte heller är vår intention. Vi vill lära eleverna saker, inte bara producera förbeställda saker.

En viss procent av det man gör blir ju inte helt bra. Och så måste det få vara. Flickorna måste få gå igenom en lärandeprocess och veta att det är ok att göra misstag. Om vi blir enbart inkomstfokuserade kan vi inte ge dem någon frihet att lära sig, tycker Tine.

Hur är det med den holländska stiftelsen?
– Styrelsen börjar bli äldre och har svårt engagera sig. Det är svårt att hitta yngre folk som vill engagera sig och binda upp sig för två år i en styrelse. Att ha flera olika bidragsgivare är väldigt viktig, det ser jag över hela Afrika. Det är bra att skolan har egen inkomst men också viktigt med olika samarbetspartners för att göra det mindre sårbart.

Skolan gjort skillnad i Kafountine
För ett par år sedan gjordes en undersökning om hur det gått för dem som slutat. Ca 80 % av kvinnorna som gått ut har fått arbete. Dessutom har tidiga tonårsgraviditeter minskat, efter att skolan infört utbildning i hälsa och prevention.

– Först är många flickor väldigt generade att överhuvudtaget prata om sex, preventivmedel, könssjukdomar och aids. Men det blir som en aha-upplevelse, säger Tandjo.

Kan ni själva se att skolan gjort skillnad i byn?
– Det är en stor skillnad nu. Det har hänt mycket med utbildningen. Det är en andra chans för många flickor att gå i yrkesutbildning. Och även om de flyttar, har de en utbildning att luta sig mot. De känner sig stolta över att ha ett yrke. Nu stannar majoriteten av kvinnorna här i Kafountine, säger Tandjo.

– Att kunna försörja sig själv stärker ambitionsnivån hos unga kvinnor. Och Casamance är en fattig region. Här är det speciellt att ha möjligheten att arbeta med datorer. Dessutom är ju Kafountine isolerat. Internet blir verkligen ett sätt att bryta den isoleringen, säger Tine.

Tine arbetar idag inte längre på skolan. Hon flyger över hela Afrika som konsult i organisations- och samarbetsprocesser för en holländsk organisation. Hon har ett litet hus i Holland, men ser Kafountine som sitt hem. Hon och Tandjo fyller ofta i varandras meningar.

– Jag kunde aldrig ha gjort det här utan Tandjo. Och Tandjo kunde aldrig ha gjort det här utan mig. Vi har så olika kunskaper så tillsammans blev det bra, säger Tine.

Karolina Jeppson