BrIniÄr du sugen på att vara volontär?

Under de senaste åren har flera svenska ungdomar varit volontärer på Satang Jabang och bland annat hjälpt till att undervisa i engelska. Under sin tid som volontärer har de fått bo hos Amy Diatta eller Ousmane Sonko, som båda är med i skolledningen. En fantastisk upplevelse och ett minne för livet. Är du sugen på att vara volontär? Kontakta Marita Sundgren marita.sundgren@halmstad.se för ytterligare information.

Varken skolan eller vi som förening tar betalt för att skicka iväg volontärer. De enda kostnaderna som finns är flygbiljetter, transfer från och till flygplatsen i Banjul, bidrag till värdfamiljen och egna fickpengar. Vi vill ha genuina och äkta volontärupplevelser. 

Du är även varmt välkommen att kontakta Linnea Sahlström som själv varit volontär på Satang Jabang. Hon finns på mejl linnea.sahl@gmail.com. Läs hennes berättelse nedan.

 

HÄR KAN DU LÄSA VÅRA VOLONTÄRERS BERÄTTELSER:

 

Jag hade länge tänkt på att jag ville volontärarbeta i Afrika. Första gången jag hade besökt Kafountine var 2007, när jag var 9 år gammal. Då var jag där tillsammans med min familj och trots min unga ålder hade jag så otroligt mycket fina minnen därifrån. Efter studenten kändes det helt rätt att åka tillbaka till den lilla by jag en gång besökt för att nu stanna lite längre.

Jag visste inte mycket innan jag åkte men det gjorde egentligen ingenting. Jag blev hämtad på flygplatsen av världens bästa Ousmane Sonko (en av rektorerna på Satang Jabang). Han berättade att jag skulle bo hos honom med hans familj. Jag fick ett sådant fint bemötande och kände direkt att jag skulle trivas. Till en början var jag med och startade upp skolcaféet Le Snack igen. Varje morgon hade vi två eller tre matlagningselever med oss som hjälpte till. Vi sålde frukost till eleverna på skolan på deras första rast. Sedan hade vi öppet för turister och lokalbefolkningen på dagarna. Under Karneval-veckan hade vi öppet sent och det var hur roligt som helst! Så mycket kultur på en och samma plats. 

Förutom Le Snack hade jag även engelska med eleverna. Eleverna var inte jätteduktiga och jag hade inte haft franska sedan högstadiet. Någonstans i bakhuvudet fanns det ändå tillräckligt mycket kvar för att kunna kommunicera med eleverna, samtidigt som jag lärde mig Wolof (ett av lokalspråken). Man fick planera allt eftersom, då man behövde ha ett helt annat tänk än vad man har i skolundervisningen i Sverige. Det var lite ansträngande till en början men jag lärde mig otroligt mycket om pedagogik och kommunikation. Dessutom fick jag en fantastisk relation med många av mina elever.

På eftermiddagarna och kvällarna var jag mycket hemma med min familj. Jag blev väldigt nära min familj och skapade verkligen relationer för livet. Det knöts nya band och jag minns att det gjorde ont i mig när jag tänkte på att åka hem. Relationerna där är nog det som har fått störst betydelse för mig. Både till min familj men även eleverna och rektorerna. Det finns inget som kommer kunna ersätta den resan och allt jag lärde mig. Både om nya kulturer, om andra människor men även om mig själv. 

2019 åkte Linnea tillbaka till familjen Sonko och stannade en och en halv månad för att ha praktik i Kafountine. Hon träffade sina gamla elever igen och det var ett kärt återseende. Idag har hon nästan daglig kontakt med sin värdfamilj och Linnea har inte besökt Kafountine för sista gången. 

Sommaren 2016 fick jag den briljanta, helgalna, underbara idén att åka till en liten kuststad i södra Senegal och vara volontär som engelsklärare på en yrkesskola för unga kvinnor. Jag ignorerade helt de faktumen att jag inte kunde något av de inhemska språken, att jag aldrig någonsin hade rest själv eller ens varit i närheten i Afrika förut. En av mina vänner hade haft flera skolutbyten med Satang Jabang och hon gav mig mejladressen till en av skolans rektorer, Ousmane Sonko. Efter en hel del beslutsångest, digitalt pappersknycklande och omformulerade meningar skickade jag iväg ett mejl med önskan om att få jobba på hans skola. En dag senare fick jag svar:



You are VERY WELCOME to Kafountine and to Satang Diabang School



Ett par månader senare satt jag på ett flyg till Banjuls flygplats, så nervös att jag på allvar trodde jag skulle spy upp mina egna inälvor. Jag hade haft en del mejlkontakt med Ousmane vid det här laget och det jag visste var att han skulle möta mig på flygplatsen, att jag skulle få bo hos en av de andra rektorerna Amy och att jag skulle stanna i tre månader – resten fick jag väl helt enkelt improvisera.

Ousmane mötte mig med en handskriven skylt RONJA MÖLLER, världens största leende och en kram. Mötet var mycket mindre formellt än vad jag hade trott, vi pratade lätt och ledigt om resan och mina förväntningar. Under den två timmar långa bilfärden till Kafountine slogs jag av den vackra naturen och alla spännande lukter och jag pratade med Ousmane om hur gärna jag vill upptäcka allt. Han försäkrade mig om att jag hade gott om tid. 

”You have time to see it all. We have a saying – in Europe they have a watch, in Africa we have time.

Två timmar senare var vi framme hos Amy där jag skulle bo. Här bodde också Amys familj plus några till. Det tog lång tid innan jag förstod vilka som hörde till familjen, vilka som bara bodde där och vilka som endast jobbade i hushållet. Själv fick jag ett eget stort rum och egen toalett. Det var ett fint hus och ett väldigt fint rum, med undantag från alla myror och musen som jag hade som inneboende var det lika fint som min lägenhet i Sverige. Detta rum är byggt för att människor som vill hjälpa till på skolan ska ha någonstans att bo.

Att bo i en annan familj var något av det svåraste och bästa jag gjort. Amy kan väldigt bra engelska men resten av familjen kunde bara ytterst lite. Den äldsta av Amys döttrar som bodde hemma heter Mariama och under tiden jag var där blev hon min storasyster. Hon visade mig Kafountine, presenterade mig för sina vänner, lärde mig göra Bissapjuice (en röd saft gjord på Hibiskusblomma) och lyssnade till min engelska och svarade så gott hon kunde. Mariamas dotter Fatou blev min lillasyster, den jobbigaste och mest fantastiska lilla unge man kan tänka sig och ihop med sin bror Moulamin och sin kusin Fatou Jojo förgyllde hon mina lediga dagar med en hel del skratt, skrik och spring.

Så småningom kom jag in i rutiner, även om jag med lektioner fyra dagar i veckan också hade en hel del fritid. I början gick det knaggligt med lektionerna, så klart var jag nervös och ovan. Hur lär man ut ett språk när man inte ens kan elevernas eget språk? Men jag kom in i det, som man ju gör. I början fick jag hjälp av Renée, skolans matematiklärare, men snart började jag själv ta tag i saker. Varje vecka bestämde jag några glosor vi skulle jobba med och jag letade upp deras franska översättning som jag sedan skrev ner på tavlan och uttalade så gott jag kunde. Som tur var så fanns de i de flesta klasser någon från Gambia som därmed kunde engelska och kunde hjälpa mig med översättningarna. Vi hittade också på lite övningar kring orden, sjöng sånger och lekte en del lekar. Så småningom började jag trivas med min roll och under min andra skolvecka jobbade vi med ord i klassrummet vilket slutade med att jag gjorde danser för att få eleverna att minnas ord. De fick sjunga ”Point at the fan” och jag pekade på fläkten, sen kunde de byta ut fläkten mot vilket klassrumsord de ville och jag pekade på det med tillhörande headbang och andra rörelse. Detta gav upphov till att eleverna aldrig glömde ordet fan och ständigt bröt ut i sång och dans när de såg mig. 

Musik var något som gick hem bra i de flesta klasser. Vi betade av en hel del klassiker, Head, shoulders, knees and toes och Old MCdonald had a farm var favoriterna.

När tre månader hade gått och det var dags för mig att åka hem anordnades en avskedsceremoni på skolan. Flickorna sjöng Old MCdonald had a farm, flera lärare höll tal, diplom delades ut och jag grät – det kändes som min egen begravning. På tre månader skapar man ändå något slags liv och nu skulle det livet ta slut. Jag skulle inte längre vakna av moskéns böneutrop, äta baguette och dricka te med mjölkpulver till frukost, gå den halvtimmes långa promenaden till skolan, lära ut engelska till världens finaste tjejer eller mötas av Fatou Jojos skrik ”Rhoooooonda!” (hon döpte om mig till det eftersom Ronja var för svårt att uttala) varje dag jag kom hem från skolan. Men det finns kvar, böneutropen väcker sjusovarna klockan 6 varje morgonen, mjölkpulver säljs för 100 CFA på stadens två minimarkets och Kafountines huvudgata kantas av marknadsstånd med säsongens frukter, skrädderier i nästintill absurda antal, hårsalonger där kvinnorna sitter i timmar medan de flätar varandras hår och skolan finns kvar med sin lilla affär, sitt café, det kvava lärarkontoret, klassrummet med fläkten, klassrummet utan fläkten och alla de fantastiska lärarna som dag ut och dag in gör allt för att ge Kafountines unga kvinnor den bästa utbildning de kan få – verktygen för att bygga sig en egen framtid. Och jag ska tillbaka dit igen, så snart jag kan.