Stödföreningens styrelseledamoten Steve Croall och Ann Olbers, en av föreningens initiativtagare besökte skolan under slutet av förra året och delger här några ögonblicksbilder:

Förväntansfulla som alltid gick vi på rundvandring genom Satang Jabangskolans område. Något bestörta insåg vi hur senaste regnperiodens framfart skadat många byggnader och hur skolans område, trädgård mm tagit stryk av regnet och stormarna. Toaletterna fick byggas om helt, en mur som inhägnat skolans bildsal var helt raserad. Vi kunde se och förstå att alla nya planer i detta läge fick stå tillbaka och att tid och resurser koncentrerats till snabb uppbyggnad av nya toaletter. Restaurering av skolans befintliga lokaliteter pågick för fullt. Som tur var så hade pizzaugnen klarat sig helt, tack vare att den blivit inbyggd – p g a den blixtinsats som föreningen gjorde strax före regnperiodens början, då så många bidrog så generöst.

Då ugnen trots allt var hel, undrade vi och andra med oss varför eleverna inte börjat baka bröd och pizza. Varför skyndar dom sig inte nu att dra igång pizzabakandet mm nu när bästa säsongen är igång. Och förresten…Vad händer egentligen med den där nya trädgården???

tine

Tine Veldkamp är imponerad över skolans utveckling

I detta läge fick vi ett par alldeles speciella möten med Tina Veldkamp och rektorn Tanjo, som gjorde att all vår tillit till skolan och dess verksamhet sköt i höjden igen. Dom är fantastiska och i det närmaste outtröttliga! Tina, som i många år arbetat som konsut inom inernationellt utvecklingsarbete och  ”konfliktlösare” över hela Afrika och sett ett stort antal projekt gå under av olika skäl, påtalade då att ”det inte är lätt att vara eldsjäl inom många olika verksamheter”. Hon påminde om att det i huvudsak är undervisningen som skolledarna Ousmane, Tanjo och Ami ska få att fungera. Och det är ju alldeles sant!

Satang Jabang är nästan unik i att den har hållit på i så många år, menade hon, medan andra projekt tyvärr inte hållit i längden p g a att dom inte var tillräckligt underbyggda eller att intressenterna inte kunde dra jämt. ”Det är också unikt i min erfarenhet att skolan har tre ledare som bestämmer saker gemensamt, även om dom har sina respektive ansvarsområden. Det ser man nästan aldrig i Afrika!”

Låt saker och ting ta den tid som behövs så att dom hinner förankras, tillade Tina, som f ö var väldigt imponerad av att den svenska stödföreningen blivit så initiativrik och kunnat ta en allt större del av finansieringen.

Som tur är, ser vi med egna ögon att skolan och personalen envetet kämpar vidare och att skolan har ett hållbart koncept med tydliga framtidsplaner, i motsats till mycket annat som för tillfället ser ganska bedrövligt ut i byn, t ex sjukvården.